Efter att i många långa år ha levt i det inre fängelse som posttraumatisk stress är kunna öppna ögonen på morgonen och le mot den nya dagen är ett mirakel. Att uppleva avslappningen, vilan och stillheten inom i stället för kamp, rädsla och lidande är ljuvligt och när njutning, behaglighet och harmoni blir det naturliga läget sjunger hjärtat med klar röst.
I den djupaste fängelsehålan slår ett brustet hjärta svagt. Dörren är låst från insidan. Ingen ska få komma in. Rädslans åtta lås kan endast öppnas av modets klara ljus.
När tiden är inne knackar kärleken på dörren. Vad händer då? Öppnas låsen? Nej, de förstärks med sju hänglås av bästa kvalitet. Ingen ska nå det brustna hjärtat, för det orkar inte mer. Rädslans klor är många och håller hårt om nycklarna. Vem törs öppna låsen? Ingen kan berätta vad som sker om dörren öppnas. Ingen kan berätta vad som sker då hjärtat får slå i frihet. Det kända är det trygga. Alla låsen får bli kvar.
Kanske öppnas de en dag, men inte nu. Nej, absolut inte nu. Helst aldrig.
Vem vet vilka faror som lurar utanför? Vem vill leva då man kan välja att vara en levande död, inburad för alltid?
När låsen öppnas finns ledtrådar till livets gåtor. I kärlekens närhet göms alla svar.
Ur Levande i dödens omfamning
Smärtan, kampen, spänningen. Jag måste vända det här. Jag får inte vara rädd hela tiden. Rädslan tär på mig och får kroppen att må allt sämre. Tankarna drar nedåt i en evinnerlig spiral skapad av det förflutnas erfarenhet av våld, hot, manipulation och vilsenhet. Minnen som endast kroppen bär får allt att bli försvar eller flykt tills orken sinar och allt stängs av. Överlevnadsinstinkten fick en gång det jobbiga att låsas in på platser där det skulle gömmas och glömmas för alltid. Mer och mer lades där tills det inte längre kan hållas på plats. Explosionerna blir okontrollerbara och skammen över att reagera läggs till i biblioteket av allt det som skapar smärta och kamp.
Omöjligheterna hopar sig och hoppet om förbättring dör. Till slut känns det som den enda utvägen är att dö. Det går inte att leva med så mycket som gör så ont inom. Att bara få lägga mig ner, sluta ögonen och inte finnas mer blir en malande längtan.
I djupet, på avgrundens kolsvarta botten, ser du solens strålar sila ner genom en oändlighet av tid. Ögonblicket efter är allt mörkt. Du skriker, men ljudet når ingenstans. Du andas, men får ingen luft. På randen till panikens hårda grepp ser du handen. Handen som kommer mot dig, in i mörkret. Den når ända in till din hand. Ett fast grepp. Någon drar dig upp. Sakta färdas du upp mot ljuset. Nu silar det ner genom ett tätt grenverk. Du färdas högre och högre tills du når grenverkets topp. Du landar med fötterna på bladens sköra yta. Där finns bara du och en oändlighet av solljus.
Vems var handen? Du ser ner på dina händer och finner att du håller dig själv i handen. Den ena handen håller den andra. Du är ensam, men ändå aldrig ensam. Mörkret finns inom dig, men ljuset strålar lika starkt som mörkrets djupaste svärta. Avgrunden är inte farlig. För var gång du landar där finns handen där som drar dig uppåt. Stödet, tryggheten och kärleken existerar inom dig och överallt runt omkring dig nu. För alltid. Andetag. Hjärtslag. Liv. Levande i en kropp på jordens rund. En droppe i oändligheten. En cell i evighetens mitt.
Du sjunker nedåt igen tills dina fötter landar stadigt på jordens yta. Där står du, en varelse mellan himmel och jord, mellan ljus och mörker. En liten prick i helhetens hav och ändå mittpunkten för hela världen.
Ur Levande i dödens omfamning
Det mjuka mörka svala vattnet omsluter kroppen och bär den. Med lätthet låter jag mig hållas och släpper i samma stund taget om den kamp som än en gång har gjort sig påmind. Himlen ovanför täcks av moln i olika gråa nyanser. Det känns som om jag svävar mot dem. Träden runt den lilla sjön formar en skyddande ring av grönt, en betryggande omfamning. Augustikvällen öppnar för befrielse och klarhet. Friden breder ut sig och det inre mjuknar.
Med mjuka nakna fotsulor mot skogsvägens hårdhet färdas jag steg för steg mot hemmets fyra väggar. En plats som gavs till mig när jag beslöt mig för att sluta fly och som har blivit till ett tryggt hölje under min väg genom helandet och befrielsen från det som var.
Väl hemma med ljus tända vaknar sången inom. Den letar sig ut genom lager av motstånd, luckrar upp och hittar vägen. Ljudet av min röst fyller rummet. Frihetens klara stämma är min. Vibrationerna är tydliga i kroppens alla rum. Varandet är här.
Fötterna bär mig genom rummen. Förbereder. Något inom mig vet vad som behövs. Den heliga platsen skapar sig själv, röken och oljorna spider dofter av lättnad och hopp. Det är dags att släppa taget och överlämna kampen till det förflutnas skuggor. Tydligheten i beslutet får det att bli verkligt.
Det varma vattnet med sälta från det döda havet långt härifrån bjuder in avslappning, suckar och fler ljud. Värmen hjälper djupet inom att djupna och sången tar åter vid. Det behövs ingen kamp och inget lidande. Njutningen i att ha en kropp som kan uppleva är total. Nuet är det enda som existerar. Stillheten får breda ut sig och upplevelsen av att vara ett med allt finns där. Glittrande, bubblande lycka fyller hjärtats rymd och skrattet tar form i det tysta rummet.
Njutningen, behagligheten, harmonin och avslappningen har ersatt kampen och lidandet. Det som gjorde ont blir till minnen i bakgrunden. Det som en gång kändes omöjligt blir möjligt. Andetagen djupnar och kroppen får äntligen vila.
Att fatta beslutet att ta ansvaret fullt ut. Ansvaret för hela mig, för att hela mig, för att gång på gång stå kvar. Stå upp för mig, för den lilla rädda i mig. Omfamna allt det som finns inom. Att modigt våga ta ett steg i taget. Att öppna dörrarna. Andas lite djupare. Våga känna allt. Våga uppleva allt. Modigt sluta ögonen och möta den inre världen fylld av smärta och stadigt stanna där tills smärtan luckras upp och släpper sitt grepp. Att envist stanna kvar tills minnena bleknar både i sinnet och kroppen. Tills världen inte längre känns hotfull. Tills tilliten kan ersätta rädslan och kärleken får fylla alla inre rum där hat, ilska och sorg tidigare regerade. Det var det bästa beslutet någonsin.
Att få leva på denna jord i en mänsklig kropp, i just min mänskliga kropp, är en oerhörd gåva. Att få uppleva med alla sinnen, att få skratta, gråta, skrika, sjunga, äta, dansa … Det är ett mirakel.
Mjukna, djupna, sjunk in i kärlekens oändlighet. Tillåt medkänslan att föra dig framåt på din väg. Släpp taget om alla trassliga tankar, begär och förväntningar. De skapar bara smärta. Släpp taget om idéer och krav. De skapar bara besvär. Vila in i friden och tilliten. Ditt hjärta visar dig vägen. De oväntade svaren kommer till dig och lösningen på alla gåtor finns där utan ansträngning.
Ur Levande i dödens omfamning
