I tidernas begynnelse fanns inga ord i tankarnas rum. Då var allting stilla i sinnets upplevelse av världen. Så föddes orden. De utvecklades till meningar med mening och fler och fler språk skapades. Det var ett sätt att förstå varandra. Ett sätt att skapa klarhet.
Ord svetsas samman till meningar. De skapar både oändliga möjligheter och omöjligheter. De svetsar samman eller splittrar människor. Konturer skapas. Identifikation. Nationaliteter. Grupperingar. Ord inom och utom en individ kan ha förmågan att skapa samhörighet, men också separation. De kan skapa fantastisk teknik, men också destruktiva vapen. Orden är fantastiska verktyg om de används med kärlekens tillitsfulla krafter, men ett farligt vapen då de får löpa amok och styras av rädsla, hårdhet och ondska.
Vad skapar du av ordens krafter?
Då omedvetna ordkombinationer, sprungna ur rädsla och ondska, får ta makten leder det till smärta för både den/de som tänker eller säger orden och alla som finns runtomkring. Orden sprids som virus. De smittar från människa till människa tills en hel grupp gör något hemskt mot en annan grupp. Tryggheten i att höra samman med en eller flera andra människor kan skapa fientlighet mot de som inte ingår i gruppen. Rädslan för att bli utesluten kan få vem som helst att göra vad som helst.
Hur kan en människa få med sig många andra och starta ett krig? Hur kan en grupp människor vilja utplåna en annan grupp? Hur kan en människa vilja skada en familjemedlem? Vad är det som skapar det smärtsamma, hatiska, onda? Någonstans föds de sjuka orkombinationerna. De som separerar och förgör. Finns de inom dig och mig?
Vad väljer jag? Vad skapar jag? Tar jag ansvar för vilka ordkombinationer och händelser jag påverkas av?
Det lättaste är att svara att jag lever i kärlek och skapar bara gott. Att jag tar ansvaret att skapa en bättre värld inom mig och runt omkring mig. Det är verkligen lättast att svara så för motsatsen väcker så obehagliga känslor inom mig.
Mitt ärliga svar blir ändå att jag för det mesta lever så, men inte alltid lyckas fullt ut. Ibland styrs jag av rädslor och också, hur svårt det än är att erkänna, av ondska. Hatiska ordkombinationer dyker upp inom mig och ibland styr de mig i fel riktning. Jag skäms då jag skriver det, men så är det. Det fina är att när jag upptäcker att det är så och erkänner det kan jag göra något åt det.
Framför allt rädsla har styrt mig genom livet. Efter djupt smärtsamma upplevelser som tonåring etsade omedveten rädsla sig fast i mitt undermedvetna. Den fick mig och får mig ibland fortfarande att agera i försvarsställning. Jag hade förlorat tilliten till omvärlden och trodde omedvetet att alla människor runt mig förr eller senare skulle skada mig fysiskt och/eller psykiskt. Ibland, när smärtan blev för stor inom mig, skrek jag hemska saker till de människor jag älskade mest. Jag kunde skrämma min son rejält.
Med tiden insåg jag att rädslan och smärtan inom mig födde mer rädsla och smärta. Mönstret fortsatte att upprepa sig för att jag satt fast i det.
Trots illusionen att det invanda försvarsbeteendet känns tryggare behövde jag och behöver fortfarande om och om igen välja tilliten och välja att se på obehagliga situationer med kärlek. Att jag skrämde min son var en stor motivationsfaktor för mig att förändra mitt beteende. Det fantastiska är att jag lyckades, något som båda jag och mina närmsta mår bättre av.
Fyra insikter har varit väldigt viktiga för mig för att kunna förändra:
- Jag bär ansvaret för mina reaktioner. Oavsett vad någon annan människa gör eller säger eller vad minnen från det förflutna varnar mig för så har jag alltid valet hur jag ska reagera på det.
- Jag bär ansvaret för att säga ifrån när andra människor behandlar mig illa. Hen behöver inte tycka som mig eller förstå, men jag behöver våga visa och belysa det som gör ont i mig och vad jag står för.
- Jag inte kan förändra någon annan, bara mig själv. Att kämpa med att förändra en annan människa är lönlöst och väldigt tungt. Det jag upptäcker är också att då jag förändrar mig förändras också min omvärld.
- Att vara nyfiken på andra människors sätt att se på situationer och på omvärlden mjukar konturerna mellan rätt och fel. Min verklighetsuppfattning är inte den enda och jag kan lära mig oerhört mycket av att lyssna.
När jag står upp för mig, står kvar stadigt förankrad i mig oavsett vad som sker och släpper ansvaret att förändra en annan människa blir allt så mycket enklare. De destruktiva beteendena försvinner. När jag dessutom öppnar upp nyfikenhetens dörrar kan vad som helst ske.
Jag väljer att ta fullt ansvar för att leva det liv jag verkligen vill leva och vara den jag verkligen vill vara. För att göra det behöver jag se, erkänna och släppa det förflutnas invanda beteenden, känslor, tankar och ord. Det är inte alltid lätt, men det är en mycket behagligare väg att gå än att stå kvar i den gamla rädslan och smärtan. Att frigöra mig från gamla invanda mönster både inom mig och runt mig gör mig fri att leva i en nyskapande verklighet. Jag öppnar i tillit och kärlek upp för nya möjligheter som jag kanske inte kan eller vågar se ännu. En ordkombination som får mig att le är: En omöjlighet är bara en möjlighet jag inte kan förstå ännu.
Tänk så mycket som skapas av ord som skapar meningar med mening! Ordens kraft är enorm.
Vad väckte orden i den här texten i dig? Lever du det liv du verkligen vill leva? Vad skapar du med ordens krafter i ditt liv? Vilket ansvar har du i hur din situation ser ut? Vad vill du förändra?
