Varje måndag klockan 12 ringer kyrkklockorna i Vattholma för fred. Idag lyssnade jag till dem utomhus och insåg att det är den inre freden, friden i varje människa de ringer för. Vi kan alla arbeta för fred genom att djupna in i friden inom oss där inga rädslor, aggressioner, krav, prestationer eller dömanden existerar.
Inom kan så mycket gamla känslor och tankar lura. När något får fördämningarna att brista kan de forsa fram och när det mörkaste, vassaste mest smärtsamma såren blottas kan det vara svårt att stå stadig och stark och iaktta känslorna. Då kanske du slukas, dras med och blir känslan. Allt annat bleknar då bort och kanske sårar du både dig själv och andra. Det vackra och positiva i livet försvinner in i mörkret och det känns omöjligt att åter bli glad. Jag ramlar ner där ibland, men fastnar inte längre som jag gjorde förut.
Det är okej att vara där en stund. Allt är som det ska. Jag reser mig igen och ser åter det vackra, upplever glädjen. Modigt kan jag om och om igen möta mitt mörkaste mörker. För varje gång blir jag mer medveten om vad som sker och med tiden kan jag känna distans till det och slukas inte längre. Andetag för andetag lever jag detta liv på jorden. Smärtan är en del av att leva, men jag kan uppleva den i nuet och låta den lätta. Jag behöver inte hålla fast den. Jag behöver inte lida mer. Jag kan djupna in i friden inom och uppleva därifrån. Det är möjligt.
Ett magiskt mirakel sker då jag tror på fridens möjligheter. De magiska möjligheterna som breder ut sig så mycket längre än vad rädslans begränsningar kan förstå. Den magiska kraften bor inom mig och inom dig. Acceptera och omfamna ditt mörker. Låt ljuset sippra in och låt kärlekens oändlighet dra dig in i nuets verklighet. Vila i din inre frid och låt kraften i nuet föra dig in i de magiska möjligheternas mirakler.
Min partner, Calle Lindahl har skrivit en vacker text som knyter an till det här. Jag vill dela den med dig:
I mörkret rör du dig fortfarande, lurar i skuggorna, med vässade klor, söker efter själsliga sprickor.
Fångar mig när jag minst anar, drar mig in mörkret. I dina klor kvävs hjärtat, berövar mig språkets konst, ordens förmåga. Där domnar själen bort, å allt jag älskar försvinner.
Lägger ner mina vapen, släpper taget, låter rädslan forsa likt en vårflod. I nuets ögonblick, släpper ditt grepp. Där har själen inga sår du når, där kan hjärtat slå fritt.
Vill känna hjärtat sjunga mina ord istället för dina. Längtar efter att bli hållen av någon annan än dig, våga hållas av den som får mitt hjärta att slå. Jag vill kännna hennes hand på min kind istället för ärren efter dina klor.
Jag väljer att stå i ögonblickets nakenhet med mitt hjärta fritt och bultande.
