Upplever du en kakafoni av oregerliga tankar som vill styra och ställa, döma, analysera, kontrollera och så vidare? Är det någonsin tyst eller finns tankarna ständigt där?
Vem är du utan dessa tankar? Vem är jag utan mina tankar? Är en människa något utan bruset av ord och bilder som pågår i det mer eller mindre medvetna? Vad finns kvar om det inre universumet blir tyst och stilla?
Mjukna, djupna, sjunk in i kärlekens oändlighet. Tillåt medkänslan och kärleken att föra dig framåt på din väg. Släpp taget om alla trassliga tankar, begär och förväntningar. De skapar bara smärta. Släpp taget om idéer och krav. De skapar bara besvär. Vila in i friden och tilliten. Ditt hjärta visar dig vägen. Du känner kontakten. Den håller dig för alltid. Luta dig in i kärlekens famn och du finner de nya stigarna. De oväntade svaren kommer till dig och lösningen på alla gåtor finns där utan ansträngning. Välj din väg.
Ur Levande i dödens omfamning 2023
Att luta mig inåt är något jag väljer dagligen. Vissa dagar går det lättare än andra. Jag behöver påminna mig om mitt val att leva inifrån och ut om och om igen. Mjukna, djupna, sjunk in i kärlekens oändlighet. Det är en njutning att vara utan tankar. Då huvudet blir mjukt och avslappnat. Då mitt inre är en oändlig rymd av stillhet och jag bärs i kärlekens famn. Stunderna då jag är i djup närvaro finns där och de blir allt fler, men fortfarande vill tankarna så mycket. De vill tala om så många saker för mig och kontrollera att allt är tryggt. Frågan är var den tryggheten baseras på?
Vad har skapat kriterierna för vad som är tryggt? Erfarenhet av det förflutna?
Vill jag leva ett liv som jag har lärt mig att leva eller vill jag leva det liv som jag innerst inne vill leva? Jag har gjort mitt val. Jag vill leva i närvaro och vara ledd inifrån och ut. Jag vill följa den vägledning som inte är född ur logikens eller rädslans lagar. Jag vill släppa taget och kasta mig in i det okända. Kliva ut i tomma intet där stillheten råder och kärlekens oändlighet är allt som ger svar.
Lever jag så fullt ut? Svaret är nej, det gör jag inte.
Hur kommer det sig att jag inte lever så när jag vill det? På grund av rädsla. Rädslan skapar tvivel och får mig att tro att jag väljer fel, att jag måste vända om. Rädslan hindrar mig från att släppa det fotfäste som jag har skapat i illusionens värld, i min verklighet. Den falska tryggheten. Den skapar hinder och håller mig kvar. Den skapar motstånd och får mig att kämpa i stället för att gå in i närvaron och låta allt flöda.
Ibland får jag en bild av hur jag är fastkedjad i en bur eller sitter fast i ett nät. Hur jag än gör kommer jag inte ut ur mitt skapade fängelse. Är det ens möjligt?
Det är klart att det är möjligt. Jag låser upp låsen, ett efter ett och klipper upp nätet bit för bit. Jag har försökt spränga alltihop i luften på en gång, men det går inte. Med medkänsla och kärlek släpper jag i stället långsamt på de motstånd och hinder som finns där. Varsamt håller jag rädslan i mina armar och låter den finnas samtidigt som jag tar ett steg till på den väg jag innerst inne längtar efter att följa. Från närvarons mittpunkt iakttar jag det som sker inom mig utan att döma.
Hur lever du ditt liv? Lever du som du har lärt dig eller som du innerst inne längtar efter och vill? Finns där rädslor, hinder och motstånd som står i din väg?
Mjukna, djupna, sjunk in i kärlekens oändlighet.
Med kärlek och värme
Amanda Aaro
