”I stillhetens minut, då hjärtat slutar slå. Då livet lämnar kroppen och endast skalet får bestå. I vilan efter livets upplevelser, njutning liksom kamp, färdas du ut i intighetens land. Du tillåts sväva fritt och skåda in i sanningen. Du ser ditt liv falla undan, försvinna för alltid. Lättheten fyller dig. Mjuk oändlig kärlek omsluter dig. Stillheten och friden är allt som finns kvar.”
Ur Levande i dödens omfamning
Stillheten som infinner sig då inget finns kvar. Då dödens hämtar dig och det liv du har levt löses upp. Ingenting du trodde var viktigt är det längre. Friden infinner sig som en befrielse. Du ser plötsligt hur mycket du kämpade, kontrollerade och presterade ur en vilja att duga, vara till lags, vara älskad. Men levde du? Lever du eller överlever du?
Kanske frågar du nu: Vadå lever? Det är klart att jag lever! Det jag påstår är att det är skillnad på att leva eller överleva. En mycket stor del av mitt liv har jag bara överlevt. Jag har kämpat, konstollerat och presterat. Jag har försökt göra det som väntades av mig, försökt vara tillräcklig, försökt duga och se bra ut i andras ögon. Men för vem gjorde jag det och varifrån kom impulsen?
Det där att släppa taget. Släppa det som intellektet tror är bäst, som logiken tror är det enda rätta, som erfarenheten säger är ett måste, som någonting i dina tankar propsar på att du måste, som någon annan säger att du måste. Att släppa det. Att bli fri från det förutfattade meningarna. Fri från inlärda beteenden. Fri från smärtan i motstånden. Det sker då din fysiska kropp dör, men varför vänta till dess då du kan mjukna och djupna in i stillheten och friden nu för att därifrån, flöda med lätthet genom livet och stå i din urkraft. Du får och du kan leva din längtan nu. Du får och du kan leva ditt livs syfte nu. Du får och du kan släppa taget, överlämna och bli fri från allt det du tror är problem och hinder. Du får och du kan tillåta dig att vara här och nu i full närvaro.
Det här som jag nu skriver om får jag påminna mig om många gånger. Om och om igen väljer jag att landa in i nuet, i friden och i min urkraft. Om och om igen väljer jag att släppa kampen och kontrollen för att kasta mig ut i det okända. Om och om igen väljer jag att följa vägar jag trodde var omöjliga för mig att ta. Om och om igen märker jag att stödet finns där. Jag är hållen, buren och stöttad av något mycket större än mig själv. Jag märker att det lilla jaget, det jag trodde var jag, kan lösas upp, bit för bit, för att ge plats åt friden och urkraften som finns där innanför alla påklistrade attribut, idéer och identifikationer. Jag överlämnar problemen för att leva i möjligheterna. Det oväntade sker och jag bygger upp en ny sorts tillit. En tillit till att allt alltid är och blir som det ska. En tillit till att jag kan släppa taget om allt det jag trodde att jag behövde hålla fast vid. Det var inte viktigt längre då jag lever i stället för att överleva.
Du har, precis som jag, valet att leva i frid där din urkraft bor och där ingenting och allting ÄR. Där fyller lättheten dig och den oändliga kärleken omsluter dig. Precis där i intigheten blir allt möjligt. Du lever. Du är. Här och nu och för alltid.
