En tanke i nattens svärta.
Ett avtryck i oändlighetens varande.
Eviga reflektioner av de eviga tankarnas brus.
Miljontals möjligheter födda ur sinnets öppningar.
Mellan tankarna.
Otaliga problem skapade ur tankarnas envisa pladder i fängslande spiraler med lockande sug.
På botten lurar den djupaste smärtan, slukande medvetandet och erövrande hela världen.
Den tar makten.
Avgrundshålet håller dig fast.
Fastlåst i ett ingenmansland där rädslan regerar och smärtan består
Du står obeslutsam och blickar utåt för att finna svar.
Blunda. Andas.
Vila i smärtans äkthet.
Utan tankar.
Kännande inåt.
Färdandes igenom.
Djupnande.
Där öppnas världen upp för dig. Smärtan befriar dig från ovissheten. Den låter dig mjukt föras in i varandets mittpunkt där du vilar för alltid i vissheten om att du ÄR.
Här och nu.
Jag har upplevt mycket smärta. Både fysisk och psykisk. Om och om igen. För mig var det magiskt att upptäcka att smärta faktiskt kan vara befriande. Det handlar om att acceptera smärtan totalt och låta den finnas där. Bara vara med den trots att det känns omöjligt och inte önska att den ska försvinna. Då kan jag uppleva frid mitt i smärtan. Lättnaden som följer då smärtan har fått finnas och naturligt klingar av är ljuvlig. Stillheten blir då total.
